Det blev jobbigare än jag trodde. Nu sitter jag här för sista gången på mitt rödvita rum. Har stått och gråtit en skvätt och berättat alla fina minnen för joshua. Förklarat för mamma varför jag velat spara alla fina söta nallar. Ja nu låter jag som en femåring, men detta var betydligt jobbigare än jag trodde.

Visst det är bara ett sovrum, men tänk att jag haft detta sen jag var fem år? Jovisst vi har gjort en flytt däremellan också men då bodde jag fortfarande kvar här varannan vecka. Ja, jag gråter för att detta troligtvis är sista gången jag sitter i detta rummet med min dator i knäet. Men ja, jag ska rycka upp mig. Jag känner att jag har en möjlighet att få börja om, att få skapa nya minnen någon annanstans. Men ja, huset på rönnebergsvägen kommer alltid vara mitt hem ♥